Dispersion och depolymerisation av ultraljud

Traditionell dispersionsteknologi använder huvudsakligen högtryckshomogenisatorer, blandare, kulkvarnar, slagkvarnar eller rotorstatorblandare för att dispergera och blanda pulver i vätskor för att förbereda olika produkter, såsom valnötsmjölk, bläck och färg, hårfärgningsmedel, tvättvätskor, etc. Ultraljudskavitation genererar hög skjuvkraft som bryter ner partikelaggregat till individuella dispergerade partiklar.
Mekanisk stress kan störa aggregationen av partiklar, medan vätskan pressas mellan dem. Men på grund av attraktionen av olika fysikaliska och kemiska egenskaper som binder samman enskilda partiklar, är det mer uttalat för vätskor med högre viskositet som polymerer eller hartser. Endast genom att övervinna denna attraktion kan partiklar depolymeriseras och dispergeras i det flytande mediet.
Högintensiv ultraljudsspridningsteknik är ett effektivt alternativ till ovanstående teknologier. En viktig tillämpning av ultraljud är förmågan att dispergera och depolymerisera fasta ämnen i vätskor. När ultraljudsvågor införs i vätskan kommer ultraljudsvågorna i det flytande mediet kontinuerligt att generera höga och låga tryck, nämligen kompressions- och utspädningsaktiviteter. Ultraljudskavitation i vätskor kan orsaka en höghastighetsvätskestråle på upp till cirka 600 mph, som komprimerar vätskan vid högt tryck mellan partiklar och separerar dem från varandra. Mindre partiklar kolliderar i hög hastighet med vätskestrålen. Detta gör ultraljud till ett effektivt sätt för dispersion och depolymerisation, såväl som för malning och finmalning av partiklar i mikron och submikronstorlek.
Till skillnad från andra spridningsteknologier är ultraljudsdispergering lätt att uppnå och kan snabbt omvandlas från laboratorietillverkning till industriell produktion. Emellertid ändras storleken och storleken på utrustningen, vilket resulterar i förändringar i bearbetningskapaciteten, och spridningseffekten är helt densamma.